hannas krypin

Hur ofta får man egentligen lov att blogga? Är det lagom att hålla sig till en gång i veckan? Frågan är om det funkar. Jag skulle nog kunna skriva flera gånger om dagen om jag hann. För jag råkar ha ett stort behov av att uttrycka mig i skriftlig form. Det spelar inte direkt någon roll om någon annan läser det här. Ut ska det ändå! Tro nu inte att det här är enda stället där jag omvandlar mina tankar till bokstäver, nej då. Om man gräver bland min skit så kan man hitta upp till 7 eller fler gamla hederliga dagböcker som jag klottrat fulla genom mina levnadsår. Ärligt talat så minns jag inte det exakta antalet dagböcker som jag har förbrukat. Jag fick min första dagbok när jag fyllde 7 år och jag minns hur lycklig jag var. Tänk att en liten vit bok med en häst på och tomma blad kunde skänka mig sådan stor glädje. Mitt skriavnde har förstås gått i perioder. Ibland har det dröjt nästan ett år utan att jag har kunnat skriva. Min senaste äkta dagbok (med riktiga blad) tog slut någon gång i november-december förra året, och jag har inte hunnit med att skaffa en ny tyvärr. Kanske har jag kommit in i en sån där period då jag inte orkar sätta ord på mina känslor. Jag vet nämligen att jag den senaste tiden har jobbat och stått i så mycket att jag sluppit tänka på livet, känslor och allt det där som får en att grubbla. Det har varit skönt att ta en liten paus från det.

Jag kunde igår konstatera att det verkar som våren redan är här. Solen sken nästan slösaktigt, termometern visade på + 6 grader. Jag kände direkt att här kan jag inte sitta och uggla, jag måste ut! Så jag slängde på mig kappan och tog mig ut för att gå en promenad i solskenet. Det var fantastiskt underbart härligt, så att jag nästan hade glömt hur underbart det är med solsken. Jag bara njöt av att känna värmen mot ansiktet, jag kände mig så otroligt lycklig! Så fick jag även chansen att se lite mer av mitt bostadsområde. Jag flyttade nämligen hit för drygt en månad sedan och har egentligen inte haft någon koll alls på var jag egentligen bor. När man kommer hem efter en arbetsdag då känner man inte heller för att ge sig ut i mörkret alldeles själv i ett område man inte känner till. Men nu fick jag äntligen chansen. Jag kan meddela att ju mer jag ser av "The Black Valley" som jag kallar det, desto mer gillar jag det! Jag trivs mer och mer för varje dag! Nu ska jag nog snart krypa ner i min härliga säng. Godnatt!