En god gärning
I tisdags skulle jag åka och träna (jag har äntligen kommit igång och det är underbart!). Jag satte mig på spårvagnen och efter en stund hörde jag hur något dunsade i golvet. Först tänkte jag att jag måste tappat min mobil, men jag kände att det var kvar i fickan. Sen började det ringa. Jag såg mig runt omkring men kunde inte förstå var det ringde ifrån. Konstigt nog ringde det i evighet och aldrig var det någon som svarade. Signalerna upphörde. Men så började det igen. Jag insåg att någon hade tappat sin mobil på spårvagnen. Jag tittade runt omkring mig men såg fortfarande ingenting, och ingen annan människa brydde sig om att det ringde. Men så såg jag den ligga precis bakom min stol. En svart liten sony-ericsson. Jag tog upp den och tänkte att jag borde ge den till spårvagnsföraren, men det fortsatte bara att ringa. Så jag svarade. "HEJ, du har tappat din telefon". Det var en kvinna som ringde, och hennes son var den som hade tappat telefonen. Det hela slutade med att jag gick med på att ta hand om mobilen tills nästa dag, då hennes man skulle komma och hämta den utanför min arbetsplats.
Så nästa dag hade jag stoppat mobilen i min ficka. Frammåt eftermiddagen ringde den. Det var mannen som försökte nå sin son, och hade glömt att han inte gick att nå. Men han skulle komma och hämta den sa han. Klockan 16.00 gick jag från jobbet mot den plats vi hade stämt träff på. När jag närmade mig såg jag en man och en liten pojke med en enorm blomma. "TACK SÅ MYCKET!!!" sa pojken och räckte fram blomman till mig. Jag blev jätteglad, och hade verkligen inte förväntat mig detta. Jag tänkte liksom att det var en belöning i sig att rädda någons mobil, för tänk om det hade hänt mig. Då hade jag varit glad om någon var ärlig och lämnade tillbaka den till mig.
