hannas krypin

Jajamensan! Nu är jag gift! Det låter konstigt, men det är sant. Jag har inte vant mig ännu vid att säga "min man" om min partner. Det blir ofta "eh min kille" eller "min sambo eh" det är svårt! Det låter ju så vuxet. Och jag känner mig precis likadan som jag gjorde innan jag var gift, kanske lite mer trygg för jag vet att jag har gjort mitt val. Jag har bestämt mig vem jag ska leva med för resten av mitt liv. Jag hoppas verkligen att jag alltid kommer att tycka att det beslutet var det rätta. Det känns ju så just nu i alla fall. Och att gifta sig var verkligen en rolig upplevelse, men samtidigt otroligt påfrestande tiden innan. Detta på grund av att jag fixade och donade och ordnade nästan allting helt själv. Det var värt det för denna gången, men jag tror inte jag skulle vilja göra det igen. Veckan före bröllopet satt jag från kl 8 på morgonen till sent på kvällen varje dag och skrev ut program, klippte bordsplaceringskort, ändrade på bordsplaceringen fram och tillbaka, fixade spellistan till festen, sprang och köpte bläckpatroner och kopieringspapper, bakade kakor, bakade glutenfri tårta, gjorde flasketiketter, knöt rosetter på glasburkar, rosetter på festprogram..... m.m Det tog aldrig slut! Två dagar innan bröllopet kom det gäster från Kanada som man skulle ta hand om mitt i allting. Dagen före bröllopet var vi i festlokalen kl 9 på morgonen och började ställa i ordning. Eftersom vi inte hade bil (vilket vi borde ha hyrt om vi hade varit smarta!) fick vi vänta på mamma som sedan kom och körde oss till ICA där vi köpte dricka, kaffe, te, mjölk, korv & bröd. Sedan körde hon oss till Systemet där vi hämtade all alkohol som vi hade förbeställt till festen. Efter det skulle vi köra och hämta porslinet som v hade hyrt ifrån cateringfirman. Det blev många vändor med tunga lyft upp för den smala trätrappan i 1700-tals huset som festen skulle hållas i. Sedan var det dags att duka borden, vika servetter, sätta upp bordsplaceringskartor etc. Det tog aldrig slut! Och vi behövde ju äta i mellan. När klockan var närmare sju hade vi fortfarande inte hunnit med att plocka blommor till dekorationerna och vi hade glömt några saker i vår lägenhet, och mamma hade redan stuckit med bilen. Vår räddning blev min svärfar, som tillsammans med min man åkte hem till vår lägenhet och hämtade de sista grejerna samt begav sig in i buskaget bakom huset och länsade det på ljung och rönnbär. Det blev mycket fint som bordsdekoration när det kom på plats i glasburkarna som vi använde som vaser på de dukade borden. Klockan nio på kvällen var vi klara, och jag var helt färdig. Vi åkte hem till våra väntande kanadensiska gäster. Jag gick och la mig vid 10-tiden helt slut, men jag fick knappt en blund på hela natten. Jag bara vände och vred på mig och var nervös för allt som jag eventuellt hade glömt eller som kunde gå fel. Jag steg upp kl 7 på morgonen den 13 augusti, åt en tallrik gröt och begav mig sedan ut för att plocka blommor till min brudbukett. Jag var så rädd att inte hitta några fina blommor alls. Men det var en skön och fridfull morgon och jag satte mig på min cykel och trampade ner till odlingslotten. Jag var inte helt lottlös utan det fanns en del blommor som faktiskt hade slagit ut, främst roseneternell men också malva och jätteeternell. Jag tog även några blommor från min lottgranne Lina (hon hade sagt att jag fick det!) Jag tog det som fanns och cyklade vidare, svängde av vid en vägkant och plockade en massa rölleka och vackra gräs som blommade. Jag kände att jag ville vara på den säkra sidan och ha lite mer utfyllnad till buketten, så jag fortsatte förbi rabatterna utanför vårt hus. Jag tog två stora lila-rosa blommor från rabatten (vet ej vad blomman heter men den liknar kärleksört i utseendet) samt några mindre vita blommor. Sedan kände jag mig klar! Okej, jag vet att man egentligen inte får men det syntes inte att jag ens hade rört rabatten (den är väldigt stor!). Jag kom in i lägenheten och började arbeta kvickt. Rensade bort alla blad från stjälkarna, klippte till en lagom längd på dem och satte sedan ihop blommorna till en bukett. Det gick jättefort och jag behövde inte göra om det en enda gång! Och när jag var klar var jag så nöjd, det blev den finaste bukett jag någonsin gjort och perfekt till vårt bröllop! Min man sa att det var den finaste bukett han sett! Jag andades ut och åt lite mer frukost. Mannen åkte iväg för att hämta bröllopstårtan och åka i förväg till vårt hotellrum som vi hade hyrt för bröllopsnatten och där vi skulle vara innan vigseln. Kl 10 kom min syster och började med min frisyr. Hon höll på ett bra tag att försöka fläta mitt hår på varje sida och fick göra om det flera gånger. Vi började bli nervösa att det inte skulle bli bra, men till sist fick hon till det. Då var det bara att sätta upp resten av håret. Det tog ytterligare lite tid, men slutresultatet blev SÅÅ bra. Jag var verkligen nöjd, det var precis så som jag ville ha det. Och tänk att min egen syster gjorde det! Då var det dags för mig att sminka mig. Jag började känna mig aningen stressad, vi låg lite efter i tidsplanen och min syster hade inte hunnit fixa sitt eget hår ännu. Min sminkning gick i alla fall ganska smidigt och jag kände mig nöjd med resultatet. Jag hade trots allt tränat två gånger tidigare. En stund senare kom mamma och hämtade oss för att köra oss till hotellet där vi skulle byta om. När vi kom fram och klev ur bilen stod min kusin och hans fru där. Det blev en snabb hälsning, och de fick alltså tyvärr redan se mig sminkad och friserad. Vi åkte upp till hotellrummet. Där klädde vi på oss. Min man var också där och när han skulle ta på sig sin hyrda smoking utbröt lite panik då han plötsligt inte hittade sin fluga. Men efter en stunds letande hittade vi den bakom soffan! Vi piffade till oss lite till innan det var dags för fotograferingen. Vi mötte upp fotografen utanför hotellet och tog sedan bilder i ca en timme runt i området där vi skulle vigas. Det var inte helt lätt att hålla ordning på släpet och slöjan. Under fotograferingen släppte min stress och min nervositet och jag kunde verkligen vara med i stunden. Men så fort fotograferingen var över blev jag plötsligt jätte nervös. Hjärtat började verkligen att slå fortare och jag kunde inte slappna av. Vi väntade spänt på hotellrummet. Min mans lillebror som skulle vara bestman knackade på dörren en halvtimme innan vigseln. Han var nästan mer nervös än vad vi själva var stackarn! Tiden tickade på och när klockan var tio i fyra gick vi ut ur hotellrummet och tog hissen ner. I hissen träffade vi två tjejer som tittade på mig och log, och kommenterade min klänning. Min klänning, ja den är 102 år gammal sa jag till dem och log tillbaka! Vi gick mot kyrkan och jag var så nervös. När vi kom fram hade alla gäster gått in och satt sig där inne. Vi mötte endast våra två kompisar som hade ståt och tagit emot gästerna utanför kyrkan. Sedan mötte vi prästen som hälsade oss välkomna. Vi fick hålla oss lite tillbaka för att ingen skulle se oss. Sedan stängde de innerdörrarna och vi gick in och ställde oss precis utanför. Så sa prästen: "Då går vi med Gud" och portarna öppnades, orgeln började spela och det var nu det gällde! Det kändes otroligt pampigt och vackert att tåga in i kyrkan iförd mormorsmor Elisabets gamla brudklänning ifrån 1909 och se alla ens närmaste släktingar och vänner stå där och le mot en! Så fort vi började gå släppte all min nervositet. Min man blev otroligt rörd och hade svårt att hålla känslorna i styr. Kanske inte så konstigt eftersom det första han såg var båda hans föräldrar som grät. Själv trodde jag att jag skulle börja gråta, men det gjorde jag inte. Jag blev inte alls så känslosam som jag trodde. Men naturligtvis var jag berörd! Pricken över i:et var när min kära kör sjöng under vigseln, och det lät så fantastiskt fint! Dessutom var det två låtar som både jag och min man verklingen gillar "say a little prayer" och "All you need is love". Det var verligen så fint! Vi tågade sedan ut till en annan körsång, skriven av vår egen körledare. Gissa om jag blev glad när jag hörde den vackra överstämman också! När vi gått ut ur kyrksalen vek vi snabbt av in i ett litet rum där vi inväntade att alla gästerna gått ut. Sedan kunde vi komma ut på kyrktrappan och ta emot alla gratulationer. Efter många kramar var det dags att bege sig mot festen. Alla gäster fick gå en liten poängpromenad innan de anlände till festlolalen som låg ca 5 minuters promenad bort. Vi trodde att vi skulle bli körda till festlokalen av min styvsvärmor, men när vi kom ned för kyrkbacken stod en liten Fiat-cab där och väntade på oss! Den hade min syster och hennes sambo fixat åt oss som en överraskning! Vad gulligt! Vi fick en liten åktur i ett par minuter innan vi var framme vid festlokalen. Det blev skål med mousserande på innergården och min syster höll ett fint tal och sjöng en sång ihop med min vän. Sedan fick alla gå in i festlokalen och inta sina platser. Middagen blev väldigt lyckad och gick i ett sommartema. Bäst av allt var serveringspersonalen som fixade hela middagen otroligt proffsigt, de serverade vin samtidigt som de hade koll på buffén. Det var också några fina tal av våra föräldrar och av min farbror. Sedan blev det dags för kaffe, hembakade kakor och så småningom bröllopstårtan. På toppen satt ett pingvinpar som vi själva hade tillverkat av cernitlera. Det blev väldigt varmt under middagen eftersom det var en gammal lokal och det var trångt. Folk gick ut och svalkade sig, och vi öppnade alla fönster. När middagen var slut var det dags att inleda festen med våran bröllopssalsa! Vi kunde ju bara inte dansa någon annan dans med tanke på alla salsakurser vi gått tillsammans! Först bytte jag dock om till en klänning som det var lättare att röra sig i. Det gick riktigt bra för oss även med dansen, och även om vi gjorde ganska enkla turer verkade gästerna imponerade. Det var skoj! Sedan kom fler par upp på dansgolvet och började svänga loss. Tänk, vi behövde inget liveband för att folk skulle dansa! Det gick så bra ändå! Det enda jag var missnöjd med var att folk kom åt spelningslistan och började byta låtar mitt under dansen - det som jag verkligen inte ville skulle ske och jag som lagt ner så mycket tid på att blanda låtar i en bra kombination som skulle passa alla smaker. Men det var inget att göra åt! En del folk droppade av ganska snart efter de första danserna, men några stannade kvar inpå småtimmarna. Själv var jag helt färdig efter klockan tolv, men jag försökte hålla igång ändå. Det blev korv med bröd som nattamat och konstigt nog var det gott med mat igen. Ett par timmar senare trappade vi ner på musiken och fick med oss de sista gästerna ut ur lokalen. Sedan traskade vi bort till vårt väntande hotellrum där vi slocknade med en gång! Så var det med det. En enda dag i mitt liv gick så fort men tog så lång tid att förbereda. Nu har jag endast minnet av den kvar, och det kan jag leva på resten av livet!!!

Sådär ja, då har man alltså blivit hippad. En mycket märklig dag, som jag upplevde för första och sista gången igår. Jag trodde vi skulle iväg till min kompis sommarstuga när hon plötsligt skulle ta omvägen om "sitt jobb" i Gårda och jag undrade varför hon inte ens kunde släppa jobbet på sin egen semester. Men så stannade bilen och där stod plötsligt en massa tjejer. Vad paff man blev!!! Så skulle vi gå in i samma hus som Brew-House, och jag började undra vad 17 man kunde hitta på där inne. Var det någon form av dans studio eller brottning eller något liknande? Nej då, det var en helt vanlig inspelningsstudio och jag skulle alltså spela in en låt! Det var låten L.O.V.E med Nat King Cole, som jag som tur var hade hört innan. Lite nervös eftersom tonarten inte var i mitt bästa läge, men efter några försök var jag lite mer varm i kläderna och det gick hyffsat bra. Sedan fick jag ögonbindel på mig och fortsätta iväg i en bilfärd. Efter en lång stund var vi framme och jag fick gå ut. Vi var vid havet, i Långedrag. Det var dags för lunch och båttur i skärgården. Härligt!!! Det blev även några uppdrag där jag skulle posera i några olika plagg, och testa hur svensk jag är. Sedan åkte vi vidare till Kallebäck där det väntades choklad och godsaker och lite fler uppdrag. Jag skulle t.ex måla ett porträtt av min blivande man och klä ut mig ytterligare! Det blev sedan middagsdags med mycket god mat och sangria. Ännu lite senare ringde det på dörren. Vad nu då!? Det var min systers sambos kompis som klev in genom dörren. Men vad konstigt, vad gör han här? tänkte jag. Det visade sig att han skulle lära oss att dansa lite bachata. Det var jätteskoj, och även om jag faktiskt testat det en gång tidigare så har jag inte dansat det på riktigt, och nu fick jag verkligen en riktig svängom! SKOJ!!! Sedan fick blev det mycket god dessert. Jag piffade till mig och bytte klänning och sedan vandrade vi ut i sommarnatten och tog bussen till stan. Vi hamnade till sist på Rio Rio, det mest kända salsastället i stan, och där blev det lite svettig dans i ett par timmar innan vi bröt upp och åkte hem för att sova. Det var en härlig dag full av överraskningar som man bara fick hänga med på. TACK ALLA SÖTA VÄNNER!!!

För några veckor sedan var jag på det första och vackraste bröllopet under min livstid. Det var min kusin Anna som gifte sig med sin Andreas. De föll verkligen pladask för varandra, och förlovade sig efter endast en månad! Nu ett år senare blev de alltså man och hustru. Jag hoppas att deras kärlek kommer hålla livet ut, för de är ett riktigt vackert par och självklart vill jag tro på kärleken! Jag var en av 3 brudtärnor och fick förutom att vara fin äran att hålla i brudbuketten under vigselakten. Sagan slutade med att de red iväg längs den värmländska landsvägen och levde lyckliga i alla sina dar...