Flyt eller inte...
Jag öppnade kylen och tog fram fisken. Fisken var tinad som tur var, men konstigt nog lite väl varm för att ha varit upptinad i kylen. Knepigt tänkte jag. Men när jag öppnade kylen igen märkte jag att temperaturen inte alls var speciellt kylig. Men va e detta nu då, tänkte jag. Jag skruvade på aggregatet, men det gjorde ingen skillnad. Mitt i vanliga fall brummande kylskåp var nu dödstyst. Äsch, det är nog bara en säkring som har gått, tänkte jag då. Men lampan lyste lika starkt som vanligt när kylskåpsdörren stod på glänt. Det kan väl inte vara så illa att den är trasig? Jag öppnade frysen och till min stora förskräckelse var brödet mjukt, de frysta grönsakerna var halvtinade och isen höll på att smälta!!! Å nej, inte nu... Jag som lagade en stor sats med ratatouille igår, och som skulle laga ännu mera mat idag så att det räckte några dagar. Jag som varit och handlat och fyllt kyl och frys med grönsaker, kött och mejeriprodukter. Jag ringde genast jourservicen för att hoppas på att någon skulle kunna hjälpa mig redan samma kväll. En kvinna tog emot mitt samtal och sa att jag skulle bli kontaktad av någon annan jourmänniska. En halvtimme senare ringde en gubbe och sa att han skulle kontakta en elektriker som skulle komma ikväll. Hoppas verkligen han kan rädda mig tänkte jag... Annars skulle jag bli tvungen att forsla all min mat hem till min pojkvän istället. För att behöva kasta all denna mat det vore otänkbart! Jag satt och väntade och hoppades. Det var en lång kväll jag hade framför mig...
Sjuk
Det är verkligen urtrist att vara sjuk. Det är då man inser hur gött det är att vara frisk, och hur mycket man tar hälsan för given. Men det ska man nog inte göra, för när som helst slår sjukdomen till. Som tur var så slapp jag vara ensam. Både jag och pojkvännen var sjuka i gemenskapens värld hehe. Två ynka sjuklingar i en etta på 29 kvadrat. Mysigt eller? Men idag lämnade han mig ensam kvar...Jag stannade hemma från jobbet idag. Det är första gången jag har sjukanmält mig sedan jag började jobba där för ett år sedan. Ganska bra va?! Fast idag gick det bara inte. Jag var alldeles för trött och svag och täppt av snuva.
Ska försöka samla kraft tills imorgon. Jag tror att det ska gå!
En god gärning
I tisdags skulle jag åka och träna (jag har äntligen kommit igång och det är underbart!). Jag satte mig på spårvagnen och efter en stund hörde jag hur något dunsade i golvet. Först tänkte jag att jag måste tappat min mobil, men jag kände att det var kvar i fickan. Sen började det ringa. Jag såg mig runt omkring men kunde inte förstå var det ringde ifrån. Konstigt nog ringde det i evighet och aldrig var det någon som svarade. Signalerna upphörde. Men så började det igen. Jag insåg att någon hade tappat sin mobil på spårvagnen. Jag tittade runt omkring mig men såg fortfarande ingenting, och ingen annan människa brydde sig om att det ringde. Men så såg jag den ligga precis bakom min stol. En svart liten sony-ericsson. Jag tog upp den och tänkte att jag borde ge den till spårvagnsföraren, men det fortsatte bara att ringa. Så jag svarade. "HEJ, du har tappat din telefon". Det var en kvinna som ringde, och hennes son var den som hade tappat telefonen. Det hela slutade med att jag gick med på att ta hand om mobilen tills nästa dag, då hennes man skulle komma och hämta den utanför min arbetsplats.
Så nästa dag hade jag stoppat mobilen i min ficka. Frammåt eftermiddagen ringde den. Det var mannen som försökte nå sin son, och hade glömt att han inte gick att nå. Men han skulle komma och hämta den sa han. Klockan 16.00 gick jag från jobbet mot den plats vi hade stämt träff på. När jag närmade mig såg jag en man och en liten pojke med en enorm blomma. "TACK SÅ MYCKET!!!" sa pojken och räckte fram blomman till mig. Jag blev jätteglad, och hade verkligen inte förväntat mig detta. Jag tänkte liksom att det var en belöning i sig att rädda någons mobil, för tänk om det hade hänt mig. Då hade jag varit glad om någon var ärlig och lämnade tillbaka den till mig.
